Vrede/Förbittring

Har jag burit en börda på mina skuldror genom livet, känt mig för alltid felbehandlad och som ett offer? Hållit inne med mina känslor för att spara någon annans eller varit rädd för vad någon annan ska känna om jag uttrycker vad jag känner och som kanske orsakar att jag exploderar vid ett senare tillfälle? kanske vid ett helt olämpligt tillfälle. Att veta att det är jag som far illa om jag bär på förbittring/harm hjälper mig vara villig att släppa taget om det. En av huvudingredienserna i obestämd ilska och förbittring/harm är sorg och sorgsenhet. Genom att tillåta mig känna sorgen och gråta tårarna för att jag blivit ett offer av den här sjukdomen och dess påverkan på mitt liv kommer att hjälpa mig bli fri från att förtränga min ilska med mat (eller annan drog).

Högmod/Egoism

Låg självkänsla, aldrig känna att jag duger eller har tillräckligt, behovet att känna mig bättre eller sämre än andra , rädd för att vara sårbar, rädd för att vara mitt sanna jag. Reser murar för att stänga människor ute, inte vet hur jag ska kunna riva dem och vara en vän

Oärlighet

Skuldbelägga,bära masker och agera som om allt är okej medan jag dör på insidan,svikande mig själv.

Girighet/Frosseri

Aldrig tillräckligt. Den ständiga känslan av tomhet. Är jag någonsin tillräckligt bra? Är något någonsin tillräckligt? Vad kommer att krävas för att fylla mig? När ingenting är tillräckligt och vad som helst är för mycket.

Lusta

De sexuella motiven bakom mina handlingar och manipulationer. Ser till att fylla mina behöv av närhet genom min sexualitet, genom att göra alla till sexobjekt förhindrar mig från att kunna ha vänner. Å andra sidan, en del av oss fördömer oss själva för att ha några sexuella känslor över huvudtaget.

Avundsjuka/Svartsjuka

Missunnar vi andra deras goda lycka eller känner oss överlägsna för att vi är mer lyckade? varför behöver jag jämföra mig med andra för att känna mig tillräckligt bra? Om jag bara hade den där magiska saken, DÅ.... skulle mitt liv vara okej.

Lättja/Lathet

Har jag verkligen gjort min beskärda del? På jobbet? För mitt tillfrisknande? I mina relationer? Eller är jag nöjd att prestera med medelmåttighet, luta mig tillbaka och klaga på att livet är orättvist? Rädslan för lättja kanske gör att jag blir övernitisk. Tyngden av för stort ansvar är kanske det enda sättet jag kan känna mig värdefull och lönande. Vet jag när jag ska sluta innan min drivkraft övergår i självmisshandel? Är jag medveten om hur jag ska ta hand om mig själv?